fridadetarjag

Eller?

Kategori: Ledsamt

Jag vet inte vad det är med mig? Gråter offentligt, är sur och arg. Så himla olikt mig. Framförallt så gråter jag. Allt verkar få mig att gråta. Loreen såklart. Men det var mest av lycka. Tror jag. Andra låtar, Tv-klipp, bilder, minnen, tankar. Ja det mesta verkar få mig att fälla tårar. Så fort jag kom innanför dörren hemma på Fagerängsvägen i eftermiddags bröt jag ut i gråt. Precis hemkommen från jobbintervju där allt verkade hur bra som helst, och vad allt verkar kommer jag få jobba som lägerledare för barn med funktionsnedsättning tre veckor i Augusti. Jag borde vara glad. Jag är glad för det. Ändå bara rinner tårarna. Ut i Ågestaskogen med rödsprängda ögon. Inte ens efter det. Börjar gråta så fort jag satt mig i bilen. Några tårar kommer även mitt i skogen. Jag vet inte vad det är. Tror att jag känner mig ensam. Nu gråter jag igen. Godnatt.

Allt blir bra

Kategori: Ledsamt

Jag har varit lite nere ett bra tag nu. En massa i skolan, en massa energi har lagts på personer som verkligen inte förtjänar den energin. en massa frågor har poppat upp i mitt huvud. Vad vill jag göra med mitt liv liksom? Jasså, inte bli geografilärare? Nejmen, vad bra att jag sliter mitt hår dag ut och dag in, just för att bli det.
I alla fall. Förra helgen var jag i London med mina bästa. Det var ur bra som helst, men väldigt intensivt och har liksom inte hunnit återhämta mig därifrån. har liksom känt mig sådär ressvettig en hel vecka. Förkyld och jävlig dessutom. Att den där jäkla Fårö-rapporten upptog all min vakna tid var inte direkt någonting jag blev piggare av direkt.
Men sen bestämde jag mig för att åka upp till Dalarna ändå. hade egentligen kanske inte tid med det. Men nu i efterhand var det så himla värt. Att få springa i naturen. Känna doften av vitmossan, höra fågelkvittret. Flåsa, pressa och kämpa i uppförsbackarna, för att sedan kunna släppa loss nedför i en jäkla fart. Det är en känsla jag verkligen saknat och som jag nu fick uppleva igen. Och jag njöt av den känslan. Jag var så himla glad att jag Kände så. Att det dessutom pågick ett EM där Gustav var med och jag var del av en euforisk publik, som skrek och hoppade och var så sjukt bervös om vart annat. Det var känsla helt enkelt. Sen somnade jag baksätet på vägen hem. Sådär totalt utmattad, varm om kinderna men ändå sådär sjukt nöjd. Det var så länge sedan. OCh jag är så glad att den känslan ändå finns där. Nu blev jag så sugen på att åka norr ut nästa helg igen! Får se! I alla fall tror jag på det här med träning och endorfiner. Och på naturens helande kraft. Nu blev det sjupt. Bäst att jag slutar!
Puss